Det känns så iaf. Gråter varje dag, känner mig som världens sämsta mamma som gråter framför Malou. Men ibland går det bara inte att hålla tårarna inne.. Och just nu är det så, varje dag.. Jag vill inte gråta, vill inte vara så svag inför Malou. Jag vill vara en förebild, som visar henne vägen i livet. Men just nu rullar de mest ned tårar för mina kinder. Känner mig som världens mest ensamma människa.. Känner att jag inte är någon, inte en endaste människa som förstår. Trodde aldrig man blev ensam i tvåhet men känner mig så ensam. Undrar vad jag gett mig in på? Meningen med livet? Visst har jag VÄRLDENS finaste tjej som jag inte kan förklara med ord hur tacksam jag är att hon finns.. Men om jag ändå inte är den mamma ho förtjänar. Önskar livet var så annorlunda på så många sätt.. Fan vad livet suger, allt är jobbigt, allt gör ont... Nu ska jag torka bort tårarna aom rullar ned för kinden och pussa på Malou. Fortsätta att berätta för henne hur värdefull och älskad hon är <3
